Såg filmen Bröllopsfotografen med Henric igår kväll. Det fick mig att fundera lite över det här med klasskillnader. Det existerar ju faktiskt i Sverige ännu, även fast jag ibland tänker att det mest var för som samhället såg ut så. Jag tänker däremot inte säga att någon är bättre en någon annan, överklass eller arbetarklass. Båda har sina sidor och saker och ting är faktiskt inte bara svart eller vitt.
Jag kan inte säga så mycket om överklassen i Sverige, eftersom jag inte har så mycket erfarenhet på den punkten. Däremot kan jag tänka mig att det kan omfatta en del ytlighet då mycket pengar tenderar att påverka människor på det viset. Måste inte nödvändigt vara så, men jag säger att jag kan tänka mig att det inte är ovanligt inom överklassen.
I arbetarklassen däremot är det ofta den där bitterheten som spökar, och det kan jag faktiskt säga att jag har erfarenhet av. Jag vet inte hur många gånger jag har lyssnat på folk (på bussen eller liknanade, eller i samtal med mig) som BARA har klagat! På samhället, på sjukvården, på försäkringskassan, på mataffären, på grannarnas barn, på ALLT! Visst kan man väl få klaga när något är jobbigt, eller när man är missnöjd, men en del människor gör verkligen inget annat än klagar! De är bittra helt enkelt, allmänt bittra. Så önskar jag att jag aldrig kommer bli!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar