Det är fortfarande ganska kasst. Mitt humör far omkring lite hur det vill, ena stunden är jag ganska glad och hoppfull och i andra stunden är mitt humör i botten och jag känner mig helt uppgiven. Men det är bättre i alla fall!
I fredags kände jag för att gå i ide och inte träffa en enda människa under hela sommaren, för att slippa prata med andra. Bara sova och sova... Dock har jag insett att det nog inte riktigt är någon bra lösning. Tack vare snälla kommentarer av några bloggläsare och ett fint sms från min svärmor så kändes det lite lättare sen. Jag insåg att jag behöver mina vänner och min familj och jag kan inte stänga mig inne från dem... Och vilken otrolig tur att jag har Henric också!
Nu låter det ju som att jag har varit med om något mycket värre än jag har! Ett dödsfall eller liknande... Så är det ju inte, men det här med jobb har tyngt mig så otroligt länge och det här var droppen.
Tack för att ni läser och kommenterar! Ni anar inte hur glad jag blir för varenda kommentar!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar