Berättelsen om Pi-Roger

För ett tag sen när jag bakade piroger så ställde jag frågan på min blogg om det var någon som visste vem denne Pi-Roger var. Jag har nu fått ett svar, min syster Marie visste tydligen. Här kommer hennes berättelse:

Det var en gång en Roger. Han hette verkligen Roger, såg ut som en Roger, och åt som en Roger. Bäst tyckte han om paj. Med köttfärs. Roger sysslade aldrig med någon pajkastning, så man kunde verkligen räkna med Roger. Särskilt som han var matte-lärare, så hans elever hade inte något val om de ville räkna med Roger eller inte. Om de försökte protestera fick de räkna med bråk, men det var det sällan någon som gjorde, så Roger brukade kalla sig för 'Glader-i-håger-Roger'. Det hade varit lätt att tro att hans elever kallade honom för Pi-Roger, eftersom han brukade lära ut en sång vars text bestod av de 56 första siffrorna i talet pi. Men det gjorde de inte. De kallade honom bara Roger. Det passade honom bäst, tyckte de.

Rogers högsta dröm var att bli paj-bagare i Amerika, så en dag tog han sina matteböcker, sin räknesticka, och oljemålningen av multiplikationstabellen (ända upp till tolvans – ett riktigt mästerverk!), och hoppade på en båt till The Big Apple, made in America. Där startade han en fin liten paj-butik. Tyvärr var Roger inte så bra på att baka paj, trots att hans vilja var god, utan allt som oftast föll de ihop i små köttfärsfyllda knyten. 'Inbakad paj' kallade Roger dem, och tyckte de var lika goda som hans vilja. Som väntat var dock paj-butiken inte alls någon stor succé, för New York-borna vill inte ha små köttfärspajer, utan åt bara Big Apple Pies.
'Nobody here wants your pies, Roger!' sade en äppelodlare. 'Go back to whereever you came from!' Och det gjorde Roger.

Roger var besviken, och kunde inte längre kalla sig Glader-i-håger-Roger, trots att hans elever snällt sysslade med decimaler istället för bråk. 'Kanske jag måste kalla mig Bluff-och-båger-Roger, och satsa på karriär som kasinoägare istället', tänkte han bittert där han knegade på i den dammiga skolan. Men det Roger inte hade räknat med, trots hans matematikkunskaper i sannolikhetslära, var att folk nu tyckte att han var en spännande och intressant person, eftersom han jobbat i där borta in the Big Amerikatt. En dag kom skolans Store Hövding, rektorn, och undrade om inte Roger ville göra ett par pajer till personalmötet, jodå, eftersom Roger faktiskt fortfarande gillade paj, så ville han det. Pajerna blev inbakade som vanligt, men gjorde stor succé i skolans dammiga personalrum. En sådan gåva måste användas, ansåg hela lärarkollegiet och samlade raskt ihop ett startkapital åt Roger så att han kunde öppna en paj-butik i den lilla dammiga staden. (Elaka tungor har föreslagit att denna insamling främst berodde på att Rogers kollegor ville bespara sina elever från att tvingas lära sig Rogers Pi-låt, av eleverna kallad Piloten. Det kan ha berott på att Roger var mattelärare, och inte musiklärare, och det märktes...)

Denna gång blev hans butik ofantligt populär. Alla handlade där, och alla husmödrarna försökte kopiera hans pajknyten. Till och med kungen beställde pajer till Nobelfesten, där pristagarna prisade pajernas prakt, och tog rätten med sig ut i världen. Roger hade kallat sin butik för Roger's Pies - för det lät ju mer exotiskt på engelska - och hans nya smeknamn blev, föga förvånande, 'Pie-Roger', men eftersom folket i den lilla staden inte var så bra på engelskt uttal blev det Pi-Roger, och när hans rätt spreds ut över hela världen fick den sitt namn efter honom. Därav piroger.

Så minns Roger. Matteläraren och köttfärsälskaren som förgyllde den gastronomiska världen, fick en förgylld staty uppförd på torget utanför sin affär, och fyllde sina elevers huvuden med sången om Pi. Må han aldrig bli bortglömd, utan få leva vidare i minnet hos alla de som älskar köttfärs, så länge som hans maträtt lever vidare i matlistorna.
Höj edra glas. Minns Roger.