Jag är helt enkelt inte lämpad att bo själv, det har jag insett. Både efter att ha bott själv och sedan tillsammans med Henric, och så blir jag påmind om det nästan varje gång jag är ensam hemma en längre tid. Visst, det kan vara skönt att vara ensam hemma ibland, men jag är inte så bra på att hantera det en längre tid. Därför brukar jag oftast se till att vara uppbokad och få besök eller sova över hos Marie när jag ska vara gräsänka i flera dagar. Jag får nämligen ingenting gjort när jag är ensam! Jag är inte ett dugg motiverad att städa eller diska eller göra något annat vettigt när jag är ensam och framförallt inte laga mat! Det är jag jättedålig på! Inte annars, men att laga mat åt mig själv bara. Finns det något mer omotiverande? Jag är omotiverad att laga någon måltid som tar mer än tio minuter, jag är dålig på att äta bra mat och mina mattider är fruktansvärt oregelbundna. Allt detta när jag är ensam, inte annars. Det är lite konstigt tycker jag nästan, men det tyder väl på att jag trivs bäst med sällskap (oftast) och att jag kommer till min rätt då.
Därmed är jag väldigt imponerad av de människor som klarar av detta! Som städar och fejar hela dagarna fast de bor själva, som lagar spektakulära måltider åt sig själva och som verkligen trivs med det.
Men det bästa av allt, med att vara gift och bo med någon, är att man kan vakna och somna bredvid varandra. Dela sina dagar. Dela glädje och sorg med varandra (För att citera vigsellöftena). Och sådana dagar när man är trött eller ledsen, så finns det någon där hemma som tar emot en och tröstar en på momangen. Det är fantastiskt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar