Lika som liten

Det är nästan lite fascinerande hur man kan känna igen så mycket från sig själv när man var liten. Det är jag på bilden som ni kanske förstår. Precis så där sitter jag fortfarande när jag är trött eller uttråkad! Jag liksom vilar huvudet mot nacken eller längst upp på ryggen kan man säga. Dessutom sitter jag fortfarande ofta så där i skräddarställning med knäna ända ner i golvet. Jag minns också precis hur det var att vara liten, hur det kändes och hur jag tänkte. Som jag minns det tänkte jag precis likadant då som nu, fast lite barnsligare, men känslorna var ungefär detsamma och jag gillade samma saker som nu, bara att det är i en vuxnare tappning nu. Tänk att man förändrar så pass lite egentligen! Eller är det bara jag?