När jag var liten, då stod jag och min syster i det lilla trappfönstret hos farmor och farfar och kikade och väntade på dig. Då var du väldigt sen jämt, för man stod där i en evighet. Jag menar det inte som en pik, det var bara ett konstaterande. När du väl kom så var jag lite nervös, det erkänner jag. Det var jag som var den där minsta, blyga flickan. Jag visste ju inte vem du var. Det visste jag inte förrän i vuxen ålder faktiskt, tills pappa kläckte ur sig att du var Ingvar. I alla fall ibland var du Ingvar. Något år var du visst pappa också. Jag är imponerad av att du kan vara så många olika personer och samtidigt vara dig själv, det är det inte så många som kan. Är det sånt du övar dig på under somrarna?
På mitt jobb kan jag tycka att det är lite ojämnt fördelat med saker att göra ibland. Vissa dagar är det väldigt lugnt och inte så mycket att göra och vissa dagar ska allt hända på en gång. Dock måste jag nog påstå att jag tror att det är snäppet värre på ditt jobb... Hur laddar du upp inför en sån arbetsdag? Är det gröt som gäller, eller? Synd att jag inte är någon stordiggare av gröt...
Jag måste förresten ge dig en komplimang för ditt fina skägg! Det är imponerande. Du måste ha sparat länge va? Min man har skägg och det är fint tycker jag. Det är dock lite kortare och lite mörkare än ditt...
Nej, nu måste jag nog sluta skriva och jag kan tänka mig att du inte har tid att läsa något mer heller.
Lycka till om en vecka och ha en skön semester sen!
Kram,
Sofie
Ps. Om du frågar någonstans om det "finns några snälla barn här" och något litet barn inte svarar, då behöver inte det betyda att barnet inte är snällt. Det kan vara ett blygt barn, som jag var. Bara så du vet liksom... Ds.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar