Två sorgliga sonetter

Skrev för ett tag om en skrivarklubben Gåspennan som jag och Marie startade för oss själva, för att få igång vårt skrivande. Första lotten föll på sonett. För er som inte vet vad en sonett är så är det ett versmått som bland annat Shakespeare använde. Ni kan läsa mer om vad det innebär här. Dock struntade vi i antalet stavelser denna gång...
Här kommer en var av våra sonetter: (Obs! Det är inga självbiografier om man säger så...Det är ganska lätt att det blir sorgligt av någon anledning!)



Min sonett:

En tanke etsas fast i sinnet;
jag kanske inte räcker till.
Jag suckar och drar av mig linnet
min mage är ej som jag vill.

Den putar ut, är inte platt
och ger mig kalla kårar.
Jag andas in, blir yr och matt
och kämpar hårt mot tårar.
Men hur jag än försöker tro
och skriker att jag duger
så vill föraktet hos mig bo
och viskar att jag ljuger.

En fånge i mitt eget skal,
tänk om jag bara vore smal!



Maries sonett:

Hon ville inte ha mig, och inte heller han
Min existens låste deras bojor
Fjättrade samman blott bitterhet hon fann
han flydde till nöjesvärldens kojor

Hennes kyla skrämde mig till perfektion
men inte ens då jag nånsin dög
Hans frånvaro var i svek en lektion
”När jag kommer hem blir allt bra”, han ljög

Grälen var min enda vaggsång
Kärlek blott en bräcklig dröm
Kanske förstod jag mitt öde en gång:
oälskad, ratad, vilsen och öm

En stackars krake i livets vår
full av blödande inre sår